Orimligt att vuxnas sexköp av barn är ett bötesbrott

Hur väl Sverige lever upp till FN:s konvention om barnets rättigheter granskas återkommande av FN:s barnrättskommitté.

Vid flera tillfällen, nu senast i oktober 2011, har Sverige kritiserats av barnrättskommittén för att ge barn som exploateras genom köp av sexuella tjänster ett alldeles för svagt rättsligt skydd. Det är i högsta grad en välförtjänt kritik.Läs mer här!

Den senaste veckan har Dagens Nyheter granskning visat att vuxna som utnyttjar barn genom att köpa sexuella tjänster har mycket lite att frukta. Totalt i Sverige anmäldes 542 fall till polisen 2006-2010. Under samma tidsperiod finns 26 domar varav 4 hade fängelse som påföljd, enligt DN. I 22 domar har utfallet blivit något annat än fängelse.

Signalen detta ger kan bara tolkas som att brottet att köpa barn sexuellt inte betraktas som allvarligt i lagstiftarnas ögon. Som barnombudsman kan jag inte acceptera detta.

I DN:s artiklar finns barnens röster återgivna från polisförhör. Korta och skrämmande referat som beskriver barn i en oerhört utsatt situation och som blivit hänsynslöst utnyttjade av vuxna. Forskning visar att dessa barn ofta är dubbelt utsatta. Barn som tidigare varit utsatta för sexuella övergrepp eller fysisk misshandel utgör en riskgrupp i dessa sammanhang. Läsvärd rapport från BUP Elefanten!

Barnen bär ofta på skamkänslor, en känsla av att sakna värde och blir lätta offer för vuxna utan samvete. Ofta är skyddsnätet från vuxna i barnens närhet trasigt eller obefintligt. Eller så är barnens föräldrar på andra sätt frånvarande i barnens liv. Men även på andra sätt brister barnens skyddsnät. Det senaste året har jag och mina kollegor lyssnat på barn och unga som har utsatts för våld och övergrepp i hemmet. Barnen har vittnat om en socialtjänst som är frånvarande eller helt okänd. Om en skola och vård som inte reagerar eller slår larm trots att barnen signalerar att de mår fruktansvärt dåligt.

I vår rapport Signaler som överlämnades till regeringen i mars föreslog vi tre åtgärder:
• Reformera socialtjänsten och inför en barntjänst som är känd och tillgänglig för barn.
• Inför obligatorisk kunskap om våld och anmälningsskyldighet i yrken där man möter barn.
• Lagstifta om tidsgräns för barnförhör.

Åter till frågan om hur lagstiftaren ser på situationer då vuxna köper sex av barn. Barnrättskommittén skriver i sin senaste granskning av Sverige (oktober 2011) att man är särskilt bekymrad över att

“Crimes such as the purchase of a sexual act of a minor and exploitation of children for sexual posing; are categorized as “less serious sexual offences against children”

Barnrättskommittén uppmanar Sverige att se över lagstiftningen i syfte att ge dessa barn ett starkare skydd. Jag instämmer helt i detta. Och faktum är att Barnombudsmannen krävde detta i ett remissvar 2004, för åtta år sedan. När vuxna ger barn ersättning i syfte att förmå en person som inte fyllt 18 år att företa eller tåla en handling med sexuell innebörd ska det ses som sexuellt utnyttjande.

En sådan förändring skulle innebära att lagstiftaren för det första gör tydligare skillnad på barn och vuxna. Om köp av sexuella tjänster av barn istället ses som sexuellt utnyttjande markerar lagstiftaren att ett barns beroendeförhållande till en vuxen skiljer sig markant från en vuxens beroendeförhållande till en annan vuxen. Men även på ett annat sätt skulle en sådan förändring få effekt. För brottet sexuellt utnyttjande av barn finns nämligen ingen annan påföljd i straffskalan än fängelse och just nu ligger dessutom ett förslag på regeringens bord om att skärpa minimistraffet till minst sex månaders fängelse.

Sverige bör gå barnrättskommittén till mötes och skärpa lagstiftningen.

Skuggor och Ljus i Vallentuna

Just nu visar Upplandsmuséet utställningen Skuggor och Ljus
om händelser i Uppsala under en mörk period i mänsklighetens historia.
Besökarna får höra om det rasbiologiska institutet och det famösa Bollhusmötet 1939 där en majoritet studenter motsatte sig "judeimporten", dvs att tio judiska läkare skulle få en fristad i Sverige.

Men muséet visar också en annan sida: den ljusa. I början av krigsåret 1939 kom 500 judiska ensamkommande flyktingbarn till Sverige. Det var svårt att hitta hem som ville ta emot barnen, allra svårast för pojkarna. Det fick professor Hugo Valentin att ta initiativ till det judiska pojkhemmet i Uppsala. Han och andra Uppsala-bor engagerade sig för ett gott mottagande av de asylsökande pojkarna.

I dag flyr ensamkommande barn och ungdomar från konflikthärdar som den i Afghanistan. Sverige har förbundit sig att ge asylsökande en rättssäker asylprövning och ett gott mottagande. Trots det väntar över 300 barn och ungdomar på en kommunplats.

I Dagens Nyheter i dag läser jag att det finns kommuninvånare i Vallentuna som frågar om barn kan skickas tillbaka om de visar sig ha en psykiatrisk diagnos. Någon annan undrar om barnen har hälsoundersökts innan de ska placeras i villaområdet. En tredje funderar över värdet på husen. Dessa kommentarer fälls alltså efter att boendet vid två tillfällen har vandaliserats sönder och samman.

Historien lär oss att det inte är människor annorlunda än oss själva som i vardagen, i det banala, genom sina handlingar, eller icke-handlingar, gör ondskan möjlig. Men historien lär oss också att vi människor alltid har ett val.

Det var säkert viktigt med gårdagens informationsmöte i Vallentuna. Ett besök på Upplandsmuséet rekommenderas också.

Minderåriga förhörs utan försvarare

Rätten för en anklagad individ att försvara sig grundar sig i straffprocessens syfte och dess förankring i de mänskliga rättigheterna.

Staten har i sitt utredningsansvar vissa maktbefogenheter men staten har också en skyldighet att se till att utredningen sker så att ingen person döms för ett brott han eller hon inte har begått. Staten ska skydda personer från att dömas oskyldiga men också från att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Detta är knappast några nyheter. Det handlar om principer som slagits fast i flera internationellt bindande människorättskonventioner. Dessa mänskliga rättigheter gäller inte heller enbart för vuxna. Även för barn finns ett starkt skydd. Även barn har rätt att försvara sig mot anklagelser om brott.

Barnkonventionen betonar att varje barn som misstänks för brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde och som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Hänsyn ska tas till barnets ålder och åtgärderna ska främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Barnet ska ha stöd av ett juridiskt biträde som kan förklara vad som händer och som ser till barnets intresse.

Flera undersökningar har de senaste åren visat att FN:s konvention om barnets rättigheter inte efterlevs på den senare punkten.

Forskaren Annkatrin Meyersson genomförde 2008 en stickprovsundersökning av brottmål vid Göteborgs tingsrätt. Den visade att av 142 genomförda förhör av barn under 18 år hade försvarare varit närvarande vid enbart 17 tillfällen.

Hallands Nyheter granskade 2010 förundersökningsprotokoll från polisen i Halland och kunde då avslöja betydande brister. I endast var fjärde förhör med barn under 18 år fanns försvarare på plats.

Båda dessa undersökningar ledde till en hel del debatt och starka principiella uttalanden har gjorts av Åklagarmyndigheten, Justitieombudsmannen och framträdande politiker. Men problemet tycks kvarstå.

Nu har Sveriges Radios undersökande program Kaliber gått igenom samtliga ungdomsmål som gäller brott mot person och som avgjordes av tingsrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå under 2010. Granskningen omfattar över 1000 förhör och vid mer än 600 av dem har det inte funnits någon försvarare närvarande.

Det är anmärkningsvärt och det står helt klart i strid med artikel 40 i FN:s konvention om barnets rättigheter:

”Varje barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier: I) att betraktas som oskyldigt innan barnets skuld blivit lagligen fastställd; II) att snarast eller direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt genom sina föräldrar eller vårdnadshavare och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar.”

Efter skarp kritik från Europadomstolen och FNs barnrättskommitté har Sverige skärpt lagstiftningen och Justitieombudsmannen har också skärpt sina uttalanden. Lagstiftningen och de uttolkanden som har gjorts borde vara fullt tillräckliga. Minderåriga är garanterade rätten att få en offentlig försvarare förordnad. Enligt Justitieombudsmannen föreligger stark presumtion för att försvarare ska förordnas för en minderårig även i fall där den minderårige själv inte inser behovet av en sådan. Försvararen skall finnas med tidigt i processen, redan vid det första förhöret.

Vad mer krävs för att samtliga förundersökningsledare runt om i Sverige ska göra rätt? Saknas det insikt hos polis och rättsväsende om att också barn har mänskliga rättigheter?

FN:s barnrättskommitté har krävt att barnkonventionens rättsliga ställning stärks i Sverige och att personal i rättsväsendet får systematisk och fortlöpande utbildning i mänskliga rättigheter.

Migrationsverket och Socialstyrelsen förtydligar samverkan kring omhändertagna barn

Sociala myndigheter ingriper för att skydda barnen från föräldrar som slår och vanvårdar. Migrationsverket avvisar samma barn med samma föräldrar.

Som barnombudsman känner jag stor oro över de här barnens situation. Hur säkrar myndigheterna barnets bästa? Om och hur gör myndigheterna sin riskbedömning? Kommer barnen själva till tals? Utnyttjas de möjligheter som redan finns i det nuvarande regelverket, exempelvis prövas frågan om tillfälliga uppehållstillstånd?

I går hade jag kallat Socialstyrelsen och Migrationsverket till möte här hos Barnombudsmannen. På mötet blev det tydligt att myndigheterna saknar kunskap om barnens situation. Vi vet inte hur många barn det handlar om. Det är inte tydligt hur riskbedömning görs eller ens om Migrationsverket begär in yttrande från socialtjänsten.

Jag är glad över att mötet blev både konstruktivt och självkritiskt. Bägge myndigheter kunde konstatera att samverkan måste förbättras och förtydligas och att det behövs mer kunskap om de barn frågan gäller.

Ett viktigt resultat blev att Socialstyrelsen tillsammans med Migrationsverket ska ta fram en gemensam vägledning. Arbetet ska ledas av Socialstyrelsen och vägledningen ska finnas färdig sommaren 2012 och den ska lyfta följande aspekter:

• Hur samverkan ska se ut
• Var ansvaret ligger/rättsläget
• Att samverkan ska ske
• Varför det är viktigt med yttrande från socialnämnden
• Vad yttranden från socialnämnden ska innehålla
• Info om vårdplan samt genomförandeplan
• Kontakt med ev avvisningsland

För att få fram mer fakta kring barnen kommer Migrationsverket att titta närmare på omfattningen av ärenden där barn är omhändertagna och placerade. Verket ska också ta reda på rutinerna för och hur ofta man begär in yttranden från sociala myndigheter. Det blir också viktigt att titta närmare på hur och om tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas i dessa ärenden. Andra frågor att titta närmare på är hur verkställighetshinder tillämpas och hur tillståndsgrunden synnerligen ömmande omständigheter används för dessa barn som kan ha stora vård- och skyddsbehov.

Det är ett strålande resultat av en dryg timmes diskussion! Som barnombudsman välkomnar jag givetvis de insatser som nu ska göras från Socialstyrelsen och Migrationsverket. Om detta sedan räcker hela vägen återstår att se när den gemensamma vägledningen är klar och vi har mer fakta på bordet om barnens situation.

Sigtuna, socialtjänsten och barn som far illa

Vi har alla skakats av rapporteringen från Sigtuna. Två små pojkar, 4 och 8 år gamla, har hittats döda. Exakt vad som har hänt vet vi inte ännu. Men enligt rapporteringen har barnen inte kommit tillbaka till skolan eller förskolan efter sommaren.

Jag utgår från att det som hänt och kommunens agerande nu kommer att granskas noga av Socialstyrelsen. Om det visar sig att barnen har blivit mördade av en närstående är det viktigt att en ordentlig ”haveriutredning” tillsätts. Det är viktigt att fundera över vilka lärdomar som kan dras när det allra mest tragiska inträffar. Fanns det någon som borde ha sett och agerat tidigare?

Min roll som barnombudsman är inte att granska en enskild händelse eller att utöva tillsyn. Däremot handlar mitt uppdrag om att bevaka och följa upp att bland annat Sveriges kommuner lever upp till barnkonventionen och de mänskliga rättigheter alla barn i Sverige har.

När jag möter barn som har haft en svår uppväxt präglad av våld i hemmet, psykiskt sjuka föräldrar eller missbruk i hemmet ställer de ofta två frågor: varför var det så många vuxna som valde att inte se min situation? Och varför tog det så lång tid innan jag fick någon hjälp?

Jag har mot den bakgrunden länge oroats över att det är så stora skillnader mellan hur olika kommuner agerar när barn far illa. För att granska lite närmare vilka beslut socialnämnderna har fattat om den sociala barnavården skickade Barnombudsmannen ifjol en enkät till samtliga kommuner.

Sigtuna svarade på vår enkät om socialtjänsten och den sociala barnavården. Kommunen svarade nej på samtliga våra frågor.

Det blev nej på frågan om socialnämnden har fattat beslut om hur statistik ska föras över anmälningar som far illa. Kommunen svarade också nej på om nämnden beslutat om direktiv för hur man ska bedöma om en anmälan ska leda till utredning. På samma sätt svarade Sigtuna nej på vår fråga om socialnämnden fattat något beslut på att personal som genomför barnavårdsutredningar ska ha särskild kompetens.

Vad betyder detta? Jo, att den ansvariga socialnämnden på flera avgörande punkter inte har fattat viktiga beslut som styr förvaltningens verksamhet. Det kan naturligtvis hända att förvaltningen trots detta gör ett utmärkt arbete. Problemet är bara att bristen på styrning öppnar för mer av godtycke.

Att bristen på tydlig styrning och uppföljning av socialnämndens arbete är problematisk finns det flera undersökningar som bekräftar. Kommunförbundet i Skåne har undersökt hur kommuner i Skåne hanterar anmälningar till socialtjänsten om att barn far illa. Undersökningen visade på en skrämmande rättsosäkerhet för barnen. Tiden det tar för att bedöma om en utredning ska öppnas varierar kraftigt mellan kommunerna. Och ännu värre: i avsaknad av tydliga nationella riktlinjer för hur en förhandsbedömning ska göras är tjänstemännens "magkänsla" ibland avgörande för om det inleds en utredning eller inte. Det konstateras också att barn som bedöms vara i behov av samhällets stöd inte får detta. Och som rapportförfattarna skriver: "Frågan som väcks är om detta är rimligt och i enlighet med barnkonventionens och socialtjänstlagens intention?"

När jag kommenterade denna undersökning i SVTs Aktuellt var mitt budskap naturligtvis att det är helt oacceptabelt om bostadsorten avgör om barn som far illa får hjälp och stöd. Det är barnets behov som ska vara avgörande.

Jag konstaterade också att detta inte är någon ny kunskap. De senaste 15 åren har flera rapporter avslöjat samma rättsosäkerhet. Det finns stora variationer mellan kommuner, inom kommuner och mellan handläggare kring hur anmälningar till socialtjänsten hanteras och hur man bedömer om ett ärende ska gå vidare till utredning eller inte. FNs barnrättskommitté i Genève kritiserar också detta i sin senaste granskning av hur Sverige uppfyller barnkonventionen. Skillnaderna strider mot det grundläggande synsättet i konventionen om att barn ska behandlas likvärdigt och att barn som är i behov av stöd och skydd ska erbjudas detta.

Jag tror att vi på få andra områden skulle acceptera att våra makthavare saknar grundläggande kunskap. I dag vet inte ledamöterna av riksdagens socialutskott hur många fall om barn som far illa som anmäls till socialtjänsten, hur ofta utredningar inleds och vad dessa utredningar leder till. Och inte nog med att det saknas riktlinjer för hur socialtjänsten ska bedöma om en utredning ska öppnas, det saknas också nationella registerdata som möjliggör en effektiv uppföljning.

Barnskyddsutredningen tar flera steg i rätt riktning. De förslag som har lagts måste genomföras. Men vi måste göra mer än så. Barnombudsmannen instämmer i att det måste lagregleras hur lång tid en förhandsbedömning maximalt får ta. Socialstyrelsen måste också utarbeta nationella riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Det krävs också att nationella jämförelsedata tas fram så att kvalitén i socialtjänsten kan följas upp och utvärderas.

I Norge ledde för några år sedan en liknande debatt om stora kommunala skillnader fram till att barnevernet delvis förstatligades. Jag föreslår inte ett så drastiskt steg i Sverige, men motsatsen att riksdag och regering inte säkerställer en nationell standard är inte heller rimlig. Regering och riksdag har ett ansvar för att barn som far illa behandlas likvärdigt över landet. Barnets rättigheter gäller i alla kommuner och det måste finnas tydliga rutiner och system som säkrar att barn som far illa inte faller igenom.

Vad händer när staten sviker ett omhändertaget barn?

"Tidigare har utredningen visat att lagar, föreskrifter och råd på området under många decennier varit tillfyllest, men de har inte följts av den sociala barnavården. Den bristande efterlevnaden har inte heller lett till några sanktioner. Vad talar för att kommunerna nu, helt plötsligt, skulle prioritera säkerheten för de samhällsvårdade barnen.

Det bör införas sanktioner som gör det kännbart för tjänstemän och politiker att äventyra säkerheten för samhällsvårdade barn."

Så skrev Vanvårdsutredningens ordförande, Göran Johansson, när Vanvårdsutredningens delrapport publicerades 2010. Då hade 400 personer intervjuats. När Vanvårdsutredningen avslutas och överlämnas till regeringen den 29 september handlar det om över 1000 personer.

Sedan delrapporten publicerades 2010 har mycket hänt. Regeringen tillsatte en Upprättelseutredning som konstaterade att vanvård och försummelser av barn i samhällsvård även förekommer i nutid. Upprättelseutredningen konstaterade också att många kommuner fortfarande brister när det gäller att upptäcka och åtgärda vanvård.

Barnombudsmannen har publicerat två årsrapporter om den sociala barnavården. Den första om de statliga särskilda ungdomshemmen pekade på att det fanns allvarliga brister. Något som också Statens Institutionsstyrelse bekräftade på DN debatt när generaldirektören erkände att allvarliga fel begåtts. När Barnombudsmannen har följt upp detta med frågor till Statens Institutionsstyrelse och Socialdepartementet om de barn som drabbats har fått någon ursäkt eller kompensation för de fel de utsatts för kan ingen besvara vår fråga. Jag befarar att tystnaden måste tolkas som att de barn det handlar om varken har fått ursäkt eller kompensation.

I Barnombudsmannens årsrapport 2011 vittnade barn på HVB och familjehem om hur bestraffningssystem som strider mot barnkonventionen fortfarande tillämpas på många håll. Barn bestraffas exempelvis med att inte få träffa anhöriga.

Mot den bakgrunden är jag oroad över vilken signal det skickar när regeringen nu väljer att gå emot Upprättelseutredningens förslag om att ge ersättning till de barn som vanvårdats historiskt.

På hemsidan räknar regeringen upp alla åtgärder som nu vidtas för att stärka och skärpa lagstiftningen som omgärdar den sociala barnavården. Alla dessa åtgärder är mycket bra och rimliga, men kärnfrågan är: vad händer när regelverket sviks? När familjehemmen inte blir besökta? När barnet inte kommer till tals? När fel begås? Hur utkrävs ansvar för detta och vilken upprättelse får det barn som drabbas?

Det är mot denna bakgrund Barnombudsmannen i vårt remissvar ställde oss bakom Upprättelseutredningens förslag. Barnkonventionen är tydlig med statens ansvar för de barn som omhändertas i samhällsvård. Det ansvaret får det offentliga inte frånhända sig. Brister uppsikten och följs inte regelverket så måste det få konsekvenser. Att ge de som drabbades historiskt kompensation är därför inte bara en viktig upprättelse, det vore också en signal till ansvariga i nutid. Att svika ett omhändertaget barn är inte gratis.

Det är naturligtvis inte lätt att fastställa vilka som är berättigade till ekonomisk ersättning. Processen kring detta hade säkert inte blivit perfekt. Men det hade varit viktigt att göra det ändå. Erfarenheterna från Norge, Island, Irland, Australien och Kanada är att dessa processer har lagt grunden till någon form av försoning. Det har också skärpt debatten om det ansvar vi har i nutid för barn i samhällsvård.

Jag har pratat med några av de som länge teg om sin svåra barndom och som med stor möda valde att vittna inför Vanvårdsutredningen och jag befarar att regeringens beslut kan lägga sten på börda för en redan mycket utsatt grupp. Vägen till försoning riskerar att bli längre. Jag känner bedrövelse över detta.

Jag känner också - som jag nämnt - oro över hur detta uppfattas i nutid. Jag hoppas därför att regeringen klargör att invändningarna mot att möjliggöra upprättelse och kompensation från staten inte är principiella utan enbart tekniska. Med det menar jag att jag hoppas att regeringen vill möjliggöra för omhändertagna barn att åtminstone i framtiden kunna få upprättelse och skadestånd om det offentliga inte fullgör sina förpliktelser mot barnen.

* Barnombudsmannen vill att de barn som i nutid drabbas av övergrepp eller försummelser i den sociala barnavården ska kunna kräva kompensation och upprättelse med stöd av ett oberoende ombud för barn placerade i samhällsvård. Inrättandet av en sådan funktion skulle innebära att Sverige efterlever rekommendationen från FN:s barnrättskommitté om att ge placerade barn och ungdomar adekvat rättslig ställning.
* Barnombudsmannen vill att lagstiftningen ses över för att säkra placerade barns rättigheter. Det handlar - anser Barnombudsmannen - bland annat om att säkerställa rätten till utbildning, hälsovård, adekvat behandling och rätten till information om sina mänskliga rättigheter.
* Barnombudsmannen anser att det måste finnas ett kvalitetsbegrepp i tillståndsgivningen som styr HVB (hem för vård eller boende).

Vanvårdsutredningen avslöjar ett mörkt kapitel i vår historia. Men låt oss inte bli blinda inför vår egen samtid. Barn i samhällsvård är fortfarande i en mycket utsatt situation.

Skamfläck i nutid

Införandet av en "J"-stämpel i de tyska passen påhejades av Sverige. Med en tydlig markering av den judiska identiteten blev det lättare för svenska myndigheter att hindra judiska flyktingar att komma in i Sverige.

Det som skedde är en skamfläck i svensk historia. De utdrag som nu har publicerats ur Elisabeth Åsbrinks bok "Och i Wienerwald står träden kvar" visar att det finns mer kvar att gräva fram.

När den judiske pojken Otto ansöker om att få återförenas med sina judiska föräldrar så avslås detta. Formuleringarna är torra och byråkratiska, men i verkligheten är det ett dödsstraff som utdelas mot föräldrarna. Otto återförenas aldrig med sin familj.

22 jan 1942. Käre Otto! Tack för ditt brev av den 20:e. Rörande dina föräldrar måste jag tyvärr meddela dig att våra myndigheter f.n. ej beviljar inresetillstånd, varför det inte är möjligt att få dem hit. (Ur Elisabeth Åsbrinks nya bok)

Med rätta har Åsbrinks bok väckt starka reaktioner, inte minst på ledarsidor och i kulturartiklar. Det är bra. Men boken har inte bara något att säga oss om vår dåtid. Den bör också väcka vissa funderingar om det som sker i nutid.

Just nu pågår den allvarligaste svältkatastrofen i Afrikas horn på 60 år. Torkan i kombination med de väpnade konflikterna skördar liv. I vissa områden i Somalia är mer än vart tredje barn undernärt.
Regeringen om svältkatastrofen i Afrikas horn

I detta helvete väntar just nu tusentals barn på att få återförenas med sina föräldrar i Sverige. Det finns också barn i Sverige som väntar på sina föräldrar. För varje dag som går ökar risken för att familjer inte hinner bli återförenade i tid.

I samband med att den nya instansordningen infördes för några år sedan skärptes i praktiken kraven på asylsökande - inklusive barn - att kunna styrka sin identitet. Den första domen i den riktningen kom redan i oktober 2009, dvs för två år sedan. Svenska myndigheter kräver giltig passhandling, men eftersom Somalia saknat en central fungerande myndighet sedan 1991 kan inte pass utfärdas. Och utan pass, ingen familjeåterförening. Ett moment 22 för de barn det handlar om.

I nuläget har 1500 barn DNA-testats för att påvisa släktskapet med sina föräldrar, men det anses inte heller tillräckligt. Dörren är stängd. Det innebär för att tala klartext att Sverige omöjliggör för somaliska barn att återförenas med sina familjer. Något som står i strid med internationell humanitär rätt och de krav barnkonventionen ställer.

Migrationsverket har lyft frågan till regeringen vid tre tillfällen. Barnombudsmannen har också tagit upp frågan med Justitiedepartementet. De enda som kan agera i detta läge är regering och riksdag.

Nu är det bråttom. För de barn som inte får återförenas med sina familjer är varje vecka och varje månad en avgrundslång tid av väntan. Lagstiftningen måste ses över utan dröjsmål.

Barn och föräldrar måste kunna få sin anknytning prövad och beviljad. Allt annat vore en skamfläck för Sverige - i nutid.